den som var min trygghet, som jag dumt byggt på under åren som försvar mot det onda. Den muren bröt du ner bit för bit, envist. Nu står jag i makadamet som kvarstår, med mitt inre fullt av tycka om och nya blödande smärtande sår.
Jag försöker att bli bättre, bättre på att uttrycka mig,dela med mig, bättre på känslor. Men där finns en mur, som jag så kärleksfullt har vårdat så länge. Rapunsel sitter i sitt torn och håret har inte vuxit sig långt nog för att nå ner till marken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar