Haft den nu i några dagar. I normalläge så känns det bara som det trycker lite panna och tinningar, men böjer man huvudet frammåt så spränger det som om det var för lite utrymme. Det är en ny upplevelse.
Jag försöker att bli bättre, bättre på att uttrycka mig,dela med mig, bättre på känslor. Men där finns en mur, som jag så kärleksfullt har vårdat så länge. Rapunsel sitter i sitt torn och håret har inte vuxit sig långt nog för att nå ner till marken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar