Kramar

Kramar är något utav det bästa jag vet. Kramar är bra i dom flesta former. För ett par veckor sedan upptäckte jag dock att jag börjat kamas på ett sätt som jag inte tycker om. När men kramar sådär halvhjärtat med ena armen, och resten av kropppen är redan på väg åt ett annat håll. Det känns opersonligt och oengagerat. Kanske var det bara just där och då som det blev så, eller kanske var det just personen jag kramade som var orsaken, men jag reflekterade över det hela strax efteråt.
Festivaler är detsamma som kramkalas för mig, man får kramas till höger och vänster, men känd och okända människor. A tt krama helt okända personer lärde jag mig på gymnasiet. Vänner till vänner som dök upp på fester var helt klart förtjänta av en kram. Tror jag numera är lite mer restrektiv, varför vet jag inte.
Hur är en bra kram för mig? Den är varm, mjuk och lagom hård, den har en känsla av vänskap, trygghet, tröst eller gemenskap.