Det är svårt att vara anhörig på sjukhus. Känns underligt att se någon i helt annat sammanhang än vanligt, med slangar och sladdar. Att inte bli igenkänd. Jag faller lätt in i min yrkesroll.
Jag försöker att bli bättre, bättre på att uttrycka mig,dela med mig, bättre på känslor. Men där finns en mur, som jag så kärleksfullt har vårdat så länge. Rapunsel sitter i sitt torn och håret har inte vuxit sig långt nog för att nå ner till marken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar