Nattkonversationer

Jag är och har alltid varit ett nattdjur. Är som mest inspirerad, driven och kreativ på natten. Min hjärna vill jobba när det är mörkt ute.
Spelar ingen roll vart jag befinner mig, om det är att jag nattvakar på en festival för att lära känna någon eller om MSN gör att tangenterna på datorn blir varma av ytliga eller djupa disskutioner, så är det då jag trivs som bäst. På något sätt kan mörkret ge ett skydd och gör det lättare att öppna upp, vara mottaglig och ransaka. Konstigt det där.

Kramar

Kramar är något utav det bästa jag vet. Kramar är bra i dom flesta former. För ett par veckor sedan upptäckte jag dock att jag börjat kamas på ett sätt som jag inte tycker om. När men kramar sådär halvhjärtat med ena armen, och resten av kropppen är redan på väg åt ett annat håll. Det känns opersonligt och oengagerat. Kanske var det bara just där och då som det blev så, eller kanske var det just personen jag kramade som var orsaken, men jag reflekterade över det hela strax efteråt.
Festivaler är detsamma som kramkalas för mig, man får kramas till höger och vänster, men känd och okända människor. A tt krama helt okända personer lärde jag mig på gymnasiet. Vänner till vänner som dök upp på fester var helt klart förtjänta av en kram. Tror jag numera är lite mer restrektiv, varför vet jag inte.
Hur är en bra kram för mig? Den är varm, mjuk och lagom hård, den har en känsla av vänskap, trygghet, tröst eller gemenskap.

ett år

För nästan exakt ett år sedan lärde jag känna någon, en någon som utmanar mig, en någon som är snäll och omtänksam, massa bra heltenkelt. Det har under året varit många turer och allt pga av mig, det är jag ledsen för.
Men vill att du ska veta att du är viktig för mig, sätter rosa ludd i min hjärna och får mig att göra konstiga saker. Dina kramar får mig att känna mig trygg och håller mig på fötter när världen ibland snurrar för fort.

roadtrip

Efter lite avslutande avveckling på måndagen bar det av hemmåt. Jag fick åka med några av mina funktionärer. Vi missade en avfart så reseplanen ändrades lite på vägen. Men hem kom vi trots allt. Det var hel del skratt och trevliga ämnen som avverkades på vägen, och lite sömn han jag dessutom med.

På lyran

Efterfesten hade i år bytt loklisation, den var på lyran, i dubbelbemärkelse. Det var regnet som jagade iväg oss från den traditionsenliga platsen på udden. Ur vår grupp var vi kring 2 handfulla som orkat stanna kvar för lite öl. Jag hade fantastiskt roligt. Gäller dock att ha rutin när man ätit, druckit och sovit dåligt i en veckas tid och därefter fyller på med öl. Några tog nog allt i för hårt.

Arvika festivalen

Ramlade in som Stf Gc i år, det innebär ett steg uppåt. Redan på vägen till Arvika var det som något tog emot. Kände mig inte alls motiverad, inte peppad och funderade några gånger på varför jag överhuvudtaget var på väg. Men när jag annlände till desitnation känndes det hela lite bättre, och efter att ha träffat några av vännerna så började det hela ordna till sig.

Därefter har det hela varit som en kännslomässig berg och dalbana, från att vara gråtfärdig till studsa upp och ner.

Har nog medvetet distansierat mig från vissa människor, har kanske inte kännt att jag har en plats där. Eller kanske inte känt mig bekväm i att ta en plats där. Men tycker nog trots allt att jag löst min uppgift någolunda.

Mina funktionärer har varit fantastiska och tyvärr så känns festival inte riktigt det samma när man inte står där i samma skor. Men när väl min Gc anlände, så tog han över, som den kontroll människa han är, och jag vet inte riktigt vad för roll jag fick därefter.

såhär efteråt upplever jag att det absolut behövs utvärdering, eftertanke och reflektion.

Som en skräckfilm

Regntunga mörka skyar hänger hotande över Stationsbyggnaden i Trollhättan. Inne är det nästan folktomt, jag förflyttar mig ut på perrongen och där står tåget mörkt och tyst på spåret. Inte en människa syns till och vinden flyttar runt skräp i konstiga mönster kring mina fötter. Detta för mina tankar till recident evil, och jag rycker nästan till när tåget startar. En man kommer upp för trappan och går över perongen med tom blick, hans svarta hår är långt och stripigt och han rör sig släpigt. Jag kränger på mig väskan och går mot tågvagnen och kliver på. Hittar snabbt min platsa och upptäcker snabbt att vagnen är tom sånär på mig och den svart stripiga mannnen. Tåget sätts i rörelse helt utan utrop och det luktar varmt. Efter någon minuts färd passerar vi en tunnel, och jag inser att lamporna inte fungerar, det blir mörkt och enda ljuskällorna är dom nödutgångar som finns med jämna mellanrum i tunneln. Jag är på väg till Arvika festivalen för mitt 6.e år och början av resan har satt kalla kårar längst ryggraden.